Iggy Pop avslöjar en del av Stooges värld i 'Gimme Danger'
Filmskaparen Jim Jarmusch hänvisar till sitt senaste projekt, dokumentären Gimme Danger, om det legendariska punkrockbandet Iggy Pop and the Stooges, som vårt kärleksbrev till det kanske största bandet i rock 'n' roll-historien, inte minst på grund av dess putsande leopard av en frontfigur som på något sätt förkroppsligar Nijinsky, Bruce Lee, Harpo Marx och Arthur Rimbaud.
Det finns kanske få som skulle argumentera med fallet han och hans film gör, även om dokumentären inte är riktigt så allomfattande som den kunde ha varit. Och det är inte nödvändigtvis en dålig sak.
Dokumentet börjar 1973 där bandet faller samman, enligt en berättelse på skärmen, och sjunker snabbt in i omedvetna spelningar, enligt Pop själv. Det går snabbt till början: 1965 Ann Arbor, Michigan, där korniga foton och filmmaterial börjar väva tapeten av en grupp unga musikskapare, från deras sock-hop-dagar på gymnasiet till tonårsklubbfester till deras ständigt föränderliga band namn och medlemskap till deras eventuella vandringar till musikstäder som Chicago, San Francisco och New York, som pepprade deras musikalitet med allt från rock och blues till jazz och punk.
Arkivbilder från konserter, foton, animationer samt intervjuer med bröderna Scott och Ron Asheton, James Williamson, Steve MacKay, Ramones manager Danny Fields och Mike Watt, bland ett fåtal andra, förstärker Pops livliga men tillfälliga minnen, när decennierna flyger och Stooges tycker att världen inte riktigt är redo för deras dekadenta stil av punk-infunderad rock, för att inte tala om Pops benägenhet att bokstavligen hoppa på scenen (som en babian han förkunnar) berömt exponera sin seniga nakna överkropp (lånad, förklarar han, från Hollywoods skildring av faraoner på den stora skärmen).
Pop (född James Newell Osterberg), som fungerar som den primära källan under hela den 108 minuter långa filmen, ger oss en stadig berättelse om bakom-kulisserna konsert- och inspelningsanekdoter. Vad som dock saknas är något djupgående samtal om elefanten i det gröna rummet: sexet och drogerna och sprit som anspelas på men som aldrig riktigt avslöjas. Bandet festade utan tvekan hårt både på och utanför scenen, men det är dessa ögonblick utanför scenen, och utan tvekan argumenten utanför scenen som slet i kärnan av bandet, som mest saknas här. Det nämns inte heller något om Pops körning på en solokarriär, och mycket av det senaste förflutna (förutom Stooges' Coachella-återkomst 2003 och Rock and Roll Hall of Fame-introduktion 2010) försvinner.
Men många andra passager i filmen upplyser, ingen så starkt som insikten att Pop and the Stooges nästan var avskrivna (tack vare deras egen undergång) precis som grupper som Sex Pistols, Sonic Youth, Nirvana och The White Stripes kom ner på gäddan och visade hur inflytelserik bandet var för deras respektive karriärer.
Jag tror att jag hjälpte till att utplåna 60-talet, berättar Pop (flankerad av David Bowie) för en leende Dinah Shore på sin 70-talsfest på dagen. Pop utplånade inte 60-talet; han levde bara ut dem i ett parallellt universum, Stooges universum, där hela helvetet bröt lös på scenen och utanför (och långt borta, eftersom han snart började träna scendykning). Han stängde ner bandet eftersom de två världarna så småningom kolliderade och ingen gick ut som segrare.
De som känner till varenda bit av bandets historia kommer att tycka att filmen är en cool påminnelse om vad Stooges betydde för rock 'n' roll. De som kan lite om sin musik (dammsugare och mixers var bland deras unika instrument) kommer att finna Pop som en intressant och kommande person som talar med uppriktig förkärlek om sina tidigaste influenser (The Howdy Doody Show och komikern Soupy Sales) och hjärtlig stolthet över vad han och bandet åstadkom på sin ständigt slingrande väg genom populärmusik.
Jag vill inte tillhöra glamfolket, säger Pop, nu 68, mot slutet av filmen. Jag vill inte tillhöra hiphopfolket. Jag vill inte tillhöra tv-folket. Jag vill inte tillhöra de alternativa människorna. Jag vill bara vara.
Kör på.
★★★
Magnolia Films presenterar en dokumentär skriven och regisserad av Jim Jarmusch. Speltid: 108 minuter. Klassad R (för läkemedelsinnehåll och språk). Vernissage på fredag på Landmark Century Centre.
බෙදාගන්න: