Regina Spektors 'Soundstage'-special var extra speciell för henne
Inspelningen av hennes Soundstage-framträdande i Chicago i slutet av juli (premiär kl. 20.00 på torsdag på WTTW-kanal 11) var en alldeles speciell upplevelse för singer-songwritern Regina Spektor.
Det var det allra första jag gjorde efter att jag hade spelat in mitt nya album [Remember Us to Life]. Så tänk bara på det. Detta var den första livegrejen för mig. Välkommen att spela dessa låtar live för första gången - för både alla på PBS och en livepublik i Chicago! sa Spektor och ringde från hennes hem i New York.
Att framföra singeln Bleeding Heart och albumets andra spår i den intima studion på WTTW var spännande också av en annan anledning: jag var så exalterad över den mycket stora stråksektionen de gav mig. Det var så speciellt. Jag älskar orkestrar och stråkmusik — allt från kammarmusik till filharmoniska orkestrationer till operor till baletter.
Men jag hade aldrig tidigare haft chansen att spela mycket med stråkar i ett liveframträdande.
Spektor skrev låten The Call för 2008 års film The Chronicles of Narnia: Prince Caspian, med en framträdande plats i filmens sista sekvens. Medan stråkar spelar en stor roll i den låten, var den enda gången jag faktiskt uppträdde live med en stråksektion för ett framträdande vi gjorde, vilket var för besättningen [på avslutningsfesten] efter att inspelningen var klar.
Jag minns att jag tänkte då: 'Det här är en så bra känsla. Jag hoppas att det här inte är sista gången jag får spela med en så bra stråksektion, för det är en så vacker känsla att se något du skrivit med den typen av musikaliskt stöd.”
Även när hon spelar in en låt med stråkar, infogas de efteråt. Eftersom jag sjunger och spelar samtidigt – och källarrangerar själv – så får jag faktiskt inte spela det live med dem.
Så det är därför som 'Soundstage'-upplevelsen var så speciell för mig.
Även om hon hade uppträtt ofta i Chicago, representerade inspelningen av torsdagens Soundstage den längsta tid hon tillbringat i Our Town. Vi kom och bodde där i lite mer än två veckor – för att ha många repetitioner, för att träffa de andra orkesterspelarna och för att få reda på det speciella, sa hon.
Spektor och hennes team stannade i stan några extra dagar för att hon skulle spela in en video för Black and White.
Den låten kommer för alltid att vara Chicago för mig, sa hon. Vi fick filma den på Uptown Theatre, som enligt mig kanske är ännu mer magnifik än Radio City! Det är en magisk plats.
Att tänka på att vara på PBS gjorde Spektor ganska reflekterande, med tanke på tillbaka till 1989, när hon och hennes familj flyttade från Ryssland till New York City.
PBS är mitt hem på tv, sa hon. När vi kom till Amerika när jag var 9, hade vi grundläggande kanaler och hade aldrig några fler hela tiden medan jag växte upp. Så när jag tittade på TV levde jag på PBS. Det var där jag fick se klassisk musik, 'Masterpiece Theatre', alla mysterier, coola pjäser, 'Great Performances', 'Sesame Street', Mr. Rogers och 'Arthur.'
Om någon sa till mig att jag kunde ha en ledig dag imorgon kunde jag titta på 'Arthur' hela dagen!
Ännu en filmad konsert innebär ytterligare en chans för Spektor att se sin egen spelstil med alla dess egenheter - som att lätt gnugga pianotangenterna mellan tonerna.
Ärligt talat, det är så konstigt, sa hon. Jag insåg aldrig att jag gjorde det förrän jag såg mig själv bli filmad. Jag tror att första gången jag märkte det var när jag filmade [2010 års konsert] 'Live in London', när jag tittade tillbaka på filmerna. Jag frågade mig själv, 'Vad gör jag!?'
Så mycket av tiden är mina ögon stängda, och när jag spelar är jag i min egen värld. Jag antar att jag omedvetet gnuggar nycklarna så när jag är i min zon. Men efter att ha sett mitt 'Soundstage'-framträdande såg jag det igen, plus kände för att säga till mig själv: 'Kom igen tjejen! Öppna ögonen lite!’
බෙදාගන්න: