Inne i Oak Forests magiska basketsäsong för gymnasiet
Bengalerna tog en del av sitt första konferensmästerskap och vann en regional titel för första gången på 33 år
När Matt Manzke tog över som huvudtränare i Oak Forest 2008 var övergången ganska smidig.
Manzke hade redan funnits i programmet i flera år. Han var assistent till huvudtränaren Mike Brown sedan Manzke anställdes på Oak Forest 2001, vilket också råkade vara Browns första år som huvudtränare.
Så när Manzke ledde programmet ville han fortsätta vad han och Brown hade startat tillsammans när det gäller riktningen programmet var på väg. Nej, de påtagliga resultaten var inte där än, även om det var en liten ökning i vinster under Browns två sista säsonger, men grunden hade lagts och byggnaden behövde fortsätta.
Det var en pågående process, säger Manzke om den massiva översynen. Det kom alltid att ta tid med det vi ville göra, att bygga det vi behövde för att nå framgång.
Byggplanen började under de senare åren av Browns körning som huvudtränare, med Manzke som hans assistent, och den fortsatte under de första åren under Manzke, som har Brown på sin bänk som assistent. Men det handlade inte om X och O. Det handlade inte om att implementera ett nytt offensivt system eller defensivt system.
Planen var mer grundläggande, på en djupare nivå och en som gick bortom basket och vad som hände varje år inom varje enskilt lag på Oak Forest.
Det handlade om att bygga relationer, ha kontakter med barn och familjer i samhället och inte bara spelarna i programmet, säger Manzke om den utökade ritningen.
Den processen tar tid. Det finns ingen ultrasnabb formel för att bygga förtroende och den typen av relationer. Att få energi till de yngre årskurserna genom ungdomsläger och komma in på högstadieskolorna och göra det i vågor, årskurs för årskurs, kan ta år. Manzke och Brown förstod detta och var tålmodiga samtidigt som de uppskattade det stöd de fick från administrationen.
Det handlade om att få barn entusiastiska över att komma till Oak Forest och spela basket här, säger Manzke. Vi kände att vi behövde ha kontakter med de yngre barnen för att behålla barnen i vårt samhälle. Nu ser vi det med yngre bröder och kusiner och familjer vi har känt genom åren.
Juan Avila återvänder
Nuvarande senior Juan Avila är ett exempel på uppsökandet som tränarstaben ansåg var så avgörande i utvecklingen av programmet.
Avila, som har varit en mycket produktiv, gör-vad-det-tas-spelare och ledare för Bengalerna, gick på De La Salle från åttonde klass. Fotboll var Avilas passion som åttondeklassare, så han trodde att den privata skolan i Chicago där hans far gick passade bäst för honom och hans fotbollsframtid.
Men efter bara ett år på De La Salle var Avila tillbaka och återvände till Oak Forest för att spela med vännerna som han växte upp och tävlade med och mot. Hans förtrogenhet med Oak Forest, från vännerna han växte upp med till vad han redan visste om Bengals basket från att ha deltagit i sportläger under hela sin barndom, gjorde det till ett enkelt val.
Jag handlade om fotboll för mig, säger Juan Avila om sin ungdomstid. Men att komma tillbaka hit har varit fantastiskt. Det är vad jag var van vid i alla fall. Jag gick alltid på läger i Oak Forest som liten. Jag och mina lagkamrater har spelat tillsammans sedan mellanstadiet. Vi var alla i de lägren tillsammans under vår uppväxt.
Och Manzke är säkerligen glad att Avila tog det beslutet.
Han kom tillbaka, han har haft det och jag tror att han har haft en positiv upplevelse, säger Manzke om Avilas tre år på Oak Forest. Jag tror att hans bror såg de positiva upplevelserna och det ledde till att Robbie [Avila] kom hit från åttonde klass.
Och Robbie Avila råkar vara en 6-8 andra student och en av de 10 bästa möjligheterna i klassen 2022 i Illinois. Han har varit ett monster hela säsongen och en spelare att bygga runt under de kommande två säsongerna.
Den magiska årstiden
Den här andra veckan i mars handlar det om presenten för Oak Forest. Bröderna Avila, seniorstjärnan Jayson Kent, seniorgeneralen Devin Tolbert och alla bengalerna har det roligaste de har haft när de spelar basket.
Publiken, atmosfären vi har spelat i har varit otrolig, säger Avila om säsongen 2019-20 så här långt. Går du ut på det här sättet som senior? Skapa sådana här minnen? Det har varit min favoritdel av det hela.
Längs vägen har de stulit hjärtan i Oak Forest-gemenskapen samtidigt som de samlat ihop 28 vinster och de svårfångade mästerskapen.
När säsongen började var Oak Forest City/Suburban Hoops Reports nummer 24 i försäsongsrankingen. Så det är inte som om bengalerna smög sig på alla på väg till sitt rekord på 26-3 under normal säsong. Det fanns stora förväntningar inifrån och lite hype kring detta team redan i november.
Men att leva upp till dessa försäsongsförväntningar och, ännu viktigare, att överträffa några hinder som programmet så desperat har försökt överträffa, var en annan sak. Detta var ett undertryckt program i årtionden.
Men Oak Forest har tagit en del av sitt första konferensmästerskap och vunnit en regional titel för första gången på 33 år och slog T.F. Norr 69-53 i fredags kväll för att förbättra till 28-3 på året.
Coach Manzke och coach Brown har alltid predikat familj och samhörighet, säger Avila om tränarna som har ingjutit både Oak Forest-stolthet och en närhet genom hela programmet. De har borrat in det i våra huvuden sedan mitt andra år. Just där har varit en stor del av vår framgång. Som ett resultat är det här laget närmare än någonsin.
Jämförelserna: Tre decennier från varandra
Årets sammansvetsade lag kommer alltid att mätas och jämföras med det fantastiska, minnesvärda 1986-87-laget som avslutade grundserien med 23-2 och rankades som nummer 5 i den slutliga klass AA-statusrankingen. Och spelarna är exalterade över och välkomnar den jämförelsen, för det betyder att de har gjort något för att förtjäna det.
Vi ville sätta Oak Forest på kartan, säger Kent, som gör 18 poäng i snitt per match. Vi ville vara ett av de lag som alla pratar om och minns.
Och på Oak Forest finns det inte många av dem.
Även om det kommer att bli riktigt svårt att överträffa vad laget 1986-87 gjorde för samhället och det statliga erkännandet det fick, är återupplivningen i Oak Forest-basketen verklig. Och resultaten är äntligen påtagliga.
Laget 1986-87 var laddat. Under ledning av 6-8 all-stater Larry Gorman, sweet-shooting all-state guard Jeff Delaney och 6-8 big man Troy Agler, nådde Oak Forest Elite Eight innan han förlorade i Champaign mot East St. Louis och LaPhonso Ellis i delstaten kvartsfinal och avslutade året 28-3.
Men folk har antingen glömt eller verkligen aldrig varit medvetna om den resa detta program har tagit sedan det berömda laget 1986-87 var bland statens allra bästa lag.
Till att börja med stängdes den mycket framgångsrika huvudtränaren Ken Connor av – – och släppte till slut – – bara en vecka innan det regionala spelet började säsongen 1986-87 för vad som kallades uppförande som var skadligt för det övergripande atletiska programmet. Assistenttränaren Denny Denman tränade de sista ordinarie säsongsmatcherna och under hela eftersäsongen.
Men efter den drömsäsongen gick Bengals med 0-24 nästa år och ganska otroliga 7-113 under de kommande fem säsongerna.
Det meningslösa fortsatte. Oak Forest gick 5-20 1993-94. Det var den segerlösa 0-25-kampanjen 1996-97. Och en grov femårsperiod från 2000 till 2004 såg att programmet gick sammanlagt 23-107.
Det fanns bara två vinnande säsonger (14-11 1994-95 och 16-12 2006-07) från det att Oak Forest fångade hela statens uppmärksamhet 1986-87 till när Manzke anställdes 2008.
Manzke gick igenom fyra egna förlustsäsonger under sina första fem år på jobbet. Men bengalerna har varit en stadig vinnare under de senaste sju säsongerna, med sju raka vinnande säsonger, fyra säsonger med 20 vinster och ett genomsnitt på 20 vinster per år under den sträckan.
Vinna mästerskap
Allt som har undgått Manzke och detta program var prestationer att komma ihåg.
Förra året, trots 23 vinster på året, lämnade en fantastisk förlust som nr 2-seed till åttondeseedade Providence i den regionala semifinalen en ofullständig känsla. Den regionala torkan fortsatte som ett resultat och trycket bara ökade. Men den förlusten, enligt Manzke och spelarna, underblåste årets framgång.
Den förlusten drev oss, säger Kent om förlusten mot Providence. Vi tog den förlusten och bestämde oss för att vi skulle jobba så hårt vi kunde för att undvika att vara i samma position igen.
Manzke håller med Kents bedömning av effekten av den förlusten.
Förlusten förra året var en enorm faktor, säger Manzke om hur det påverkade årets lag och framgång. Det lämnade en sur smak i vår mun. Trots en riktigt bra säsong med 23 vinster kändes det ofullständigt.
Manzke tror att förlusten mot Hillcrest i årets ordinarie säsongsfinal var en snabb påminnelse till hans spelare om den ofullständiga känslan. Det var ännu en match med mycket på spel.
Vi förlorade mot Hillcrest i den senaste matchen, på vårt hemmaplan, säger Manzke. Vi vann en del av konferensen, men vi ville alla verkligen ha ett direkt mästerskap. Men jag tror att de på grund av det var drivna att spela sin bästa basket.
Oak Forest gjorde just det och kom äntligen över den regionala puckeln nästa vecka.
Nu när det är över och det svårfångade regionala mästerskapet vanns i fredags kväll, erkänner Manzke att han kände pressen från den regionala torkan. Tränare har alla pressar de måste dölja till förmån för spelarna och programmet. Men han tror att hans spelare kände det också, särskilt i den regionala vinsten i den inledande omgången mot Brooks.
Jag kände det definitivt, särskilt efter förra årets regionala förlust, medger Manzke. Den där regionala premiären var lite av ett hinder för oss. Men jag tyckte att vi kom ut och spelade loss och visade mer av vår stil i mästerskapsspelet.
Bengalerna letar efter mer
Den här säsongen har försett Manzke och hans spelare med slutsålda gym, högprofilerade spel och nu konferens- och regionala mästerskap. Manzke och bengalerna vill dock inte att det ska ta slut. Och med den tryckavlastning som följde med konferensen och de regionala mästerskapen, feel-good-historien bakom dem, tro inte för en minut att den här gruppen är nöjd. Manzke insåg det omedelbart efter den regionala titelvinsten.
Jag hade mer än ett barn som kom till mig, på egen hand, efter att ha vunnit regionen som sa till mig att de inte var nöjda, säger Manzke. De sa att de vet att det finns mer där ute för dem.
Manzke vet att varje match från och med nu kommer att bli en luftkamp. Det kommer inte att bli en lätt match och testerna kommer bara att bli större, med start igen onsdag kväll när bengalerna möter Kankakee i en sektionssemifinal på Thornridge. Däremot vet han tillräckligt om det här laget, hur långt det har kommit och den inre styrkan att veta att det kommer att vara redo för matcher som programmet inte har spelat på över 30 år.
Det kan finnas tillfällen då vi inte spelar vårt bästa, men jag vet baserat på de här spelarnas sammansättning och vad de har upplevt den här säsongen att de inte kommer att skrämmas, säger Manzke. Det som skiljer det här laget är att spelarna i det här laget har ett försprång. De kommer inte att backa.
Ibland måste du bara spela, få en lös boll, få en retur, göra ett stort skott, och vi har flera barn som inte bara kan göra det utan inte är rädda för att göra det när det gäller. De är villiga att ta steget upp i de situationerna. Det är det som skiljer det här laget åt.
Nu är det ett lag som skiljer sig från någon av de tidigare 33 och bara kan jämföras med ett annat i Oak Forests historia. Och nu, med ytterligare en vinst, kommer bengalerna att matcha ytterligare en milstolpe: flest segrar i skolhistorien.
බෙදාගන්න: