Peter Frampton ser tillbaka på livets upp- och nedgångar i en mild memoarbok
Den luftiga och artiga tillbakablicken följer en viktig musikalisk figurs uppgång på 1960-talet, triumf och fall på 70-talet och återuppståndelse på 80-talet. Det är en berättelse om talang, misskötsel, droger, förlust och försoning.
Peter Frampton, känner du dig som jag gör? (Hachette Books)
När Peter Frampton var barn slog han sin pappa på julmorgonen (klädd till tomte) och gav honom en akustisk gitarr. Och från 03:30 på morgonen på julafton när jag var 8 år gammal har jag inte slutat spela sedan dess.
Så minns singer-songwritern och gitarristen vars album Frampton Comes Alive! blev en monsterhit i mitten av 1970-talet i sin nya memoarbok, Do You Feel Like I Do?
Den luftiga och artiga tillbakablicken följer en viktig musikalisk figurs uppgång på 1960-talet, triumf och fall på 70-talet och återuppståndelse på 80-talet. Det är en berättelse om talang, misskötsel, droger, förlust och försoning.
Vem mer har haft den karriärbåge, de galna upp- och nedgångarna som jag har haft? han skriver. Jag har varit till månen och tillbaka utan raket. Men jag har alltid lyckats vara optimistisk.
Frampton befinner sig i fascinerande ögonblick i rock'n'roll-historien, en kompis till både Eric Clapton och Mick Jagger, med hjälp av David Bowie och vid ett tillfälle en potentiell medlem av Rolling Stones. Han umgicks med The Kinks och spelade in med Small Faces.
Han dinglades ut genom ett fönster på fjärde våningen av Keith Moon och John Entwistle från The Who. Han fick serenad av Eddie Van Halen. Han var vän med Beatles. Jag måste säga att dina knän bucklas lite första gången du möter 'en', skriver han.
Relaterad
Peter Framptons avskedsturné följer avslöjandet av degenerativ sjukdom
Goda minnen fyller natten på Peter Framptons avskedsturné stannar vid Northerly Island
En profil framträder av en seriös och perfektionistisk musiker - jag är min egen värsta kritiker - som led av långvarig klinisk depression och var en hetsdrinkare. Frampton förklarar hur han kom att kämpa för talkboxen och hur han hade tre fruar.
Frampton började sin karriär som sångare och gitarrist för Herd vid 16 års ålder och var sedan med och grundade Humble Pie. Hans snygga utseende gjorde honom till en hjärteknare. Han kallar sitt utseende för min tillvaro och det kom alltid i vägen.
Han njöt av en viss blygsam framgång som soloartist när han följde upp sina fyra studioalbum med ett dubbelt livealbum, stärkt av hitsen Show Me the Way och ″Baby, I Love Your Way. (Han gjorde sin första cola när han gjorde den där live-LP:n.)
Framptons prosa lider ofta av en oförmåga att känna igen vetet från agnarna, och spenderar tre gånger så mycket tid på några föreställningar med Cincinnati Ballet som den gör på hans tid med Jagger. Han har också en udda brist på nyfikenhet, som ofta avslutar en anekdot med Jag vet inte vad som hände där eller jag vet inte varför.
Hans inre gitarrnörd visas när han peppar sina minnen med referenser till redskap — pickuper av typen P90, Studer 2-spårs, 3M M79 24-spårs analog maskin. Han avslöjar att han bar satängbyxor eftersom varje sålt par hjälpte till att underblåsa hans flickväns drogvana. Men han är anmärkningsvärt diplomatisk - intetsägande till och med - när han beskriver sina samtida.
Hur var Keith Moon? Keith var en härlig man - inte när han var slut, men resten av tiden var han en härlig kille, en mycket varm person. Hur är det med Jimi Hendrix? Han var inte bara bra, han var fantastisk.
Han är en övertygande figur på väg ner, när han uppmanades att lägga ut ett album för tidigt för att dra nytta av Frampton Comes Alive! Skriver Frampton: Det gjorde så ont när allt kraschade och jag borde ha använt ordet 'nej' mycket mer.
Han avslutar boken med sin kamp mot inklusionskroppsmyosit, en progressiv muskelsjukdom som hotar att försvaga hans fingrar och i sin tur tysta hans gitarr. Men han möter det med den optimism han alltid har hanterat.
බෙදාගන්න: