Skillnaden mellan hjältar och skurkar i 'Black Panther' och i livet
Tvärs över det urbana amerikanska landskapet ser jag Killmongers – medlemmar av den förlorade stammen. De omkommer och förgriper sig ständigt på varandra - bror mot bror - som bor i ett bortglömt land som inte har någon likhet med mytiska Wakanda.
Jag ser också T’Challas – förkroppsligandet av svarta löften och drömmar uppfyllda. Deras närvaro verkar dock mindre riklig än deras nemeser, vilket hotar framtiden för en nation i detta land där negern fortfarande inte är fri.
Och om det utlovade landet någonsin verkligen har funnits en gång, även i denna nordamerikanska metropol som heter Chicago, så liknar det nu mer ett kargt bortglömt land, där alldeles för många svarta människor försmäktar på öar av fattigdom och förtvivlan. Där vinden blåser med en kylande andetag, även på soldränkta sommardagar mitt i våld och skottlossning lika oundvikligt som årstidernas växling.
ÅSIKT
Här dör mordtullar och oskyldiga dör unga. Blod och människoblod sköljs av regn som rinner ut i gatans avlopp eller jord. I det här landet har de icke-fiktiva Black Panthers – inspirerade av visioner om svart självförsörjning och harmoni – länge demonterats, fulla av kulor av poliser när de låg och sov i sängen.
Ändå dansar visioner av Killmonger och T’Challa i mitt huvud.
Skurk och hjälte i Marvel Comics-filmen, de är första kusiner från födseln - bröder till blods och ändå motståndare. En: förstöraren av Wakanda. Den andra: dess försvarare. Vid första anblicken är den ena ond, den andra god.
Men vid närmare eftertanke, och min egen introspektion, är det tydligt för mig att Killmonger och T’Challa är samma sak. Att ingen människa är helt ond och att ingen människa är helt och hållet god.
Klart för mig är att Killmonger är T'Challa. Och att T'Challa är Killmonger. Att de båda har samma blod, samma potential som män att bli en del av lösningen, eller en del av problemet, samma förmåga att i slutändan välja.
Och ändå kan jag inte förneka den mest påfallande klyftan mellan de två, som jag själv har känt till: anknytning och avslag som små pojkar.
Klart för mig att Killmonger var avskuren från all koppling till sina förfäders land. Att män i hans familj, till och med medvetna om pojkens existens, tappade bollen, lämnade honom att tyna bort från dem - att växa upp utan att veta vem han var, varifrån han kom, eller hans fulla potential.
Jag vet. För jag är Killmonger.
Jag är också T'Challa. Jag är båda. Jag var ett dåligt val, en explosiv episod eller en hopplöshetsinducerad depression från att bli förstörare istället för byggare.
Jag var den tappade bollen. En medlem av den förlorade stammen. En övergiven son av fattigdom, badad i ilska, förbittring och smärtan av avslag av den första mannen som var tänkt att älska, skydda och vägleda mig.
I hans frånvaro klev andra män in. Och Killmongers vrede och smärta försvann sakta, så småningom.
Många år senare, mitt i rubrikerna om de mördade och sårade över detta bortglömda land, påminns jag om min bror Killmongers. Påminde även denna vecka om de otaliga små svarta pojkarna, som växte upp utan att någon svart man kunde säga liv eller hopp. Oskyldiga pojkar som längtar efter att få träffa sina fäder eller helt enkelt en fadersgestalt att dyka upp bara för dem på en banträff eller en fotbollsmatch eller skola.
Och jag påminns om att vi måste vara deras återkoppling. För Wakandas skull.
Vid en nyligen genomförd paneldiskussion om Black Panther talade jag fel om att jag som journalist hade sett en kylare full av T'Challas, klädda i orange tåmärken, staplade i Cook Countys bårhus.
Jag menade Killmongers.
Men sanningen är att de verkligen var T'Challas.
E-post: Author@johnwfountain.com
Skicka brev till: letters@suntimes.com
බෙදාගන්න: