Francis George – St. Pascals stolthet
Ärkebiskop Francis George träffade Herren i hjärtat av bungalowbältet på Northwest Side.
Platsen var St. Pascal Church – en församling i Portage Park som Georges föräldrar och grannar hjälpte till att bygga i början av 1930-talet.
Det var där jag träffade Herren och fick veta vem han är, sa George, 60, den första infödda sonen som utsågs till att leda Chicagos ärkestift.
Gamla grannskapsvänner minns George som en hängiven altarpojke som alltid var i tid till morgonmässan under de år han gick i St. Pascal School. Hans vänner var förtjusta när George prästvigdes 1963 och följde hans befordransväg från Chicago till Rom till Washington till Oregon.
Ändå kunde många Portage Park-bor bara skratta för några år sedan när Elroy Christensen gjorde högljudda förutsägelser om kvarterspojken som alla kände som Franny.
Jag sa att han skulle bli ärkebiskop av Chicago och en dag påve. Folk skrattade åt mig, sa Christensen, 70, med glimten i ögat. Det var bara något med mannen. När han blev biskop sa jag: 'Bingo, nu kör vi.'
Av allt att döma levde George en typisk Northwest Side-barndom i sitt etniska lapptäcke i en stadsdel.
Han handlade med sin mamma på Woolworth's på Six Corners (Irving Park, Cicero och Milwaukee). Han lekte med grannskapsbarn på tomma tomter som han kallade prärier. Han och hans vänner köpte glass för en krona på det tyska bageriet i Irving Park och Austin. Han tillbringade lördagseftermiddagar på Patio Theatre i Irving Park och Austin.
Georges syster, Margaret Cain från Grand Rapids, Mich., minns honom som en vanlig liten pojke som lämnade insekter ovanpå dörrar så att de skulle falla på mitt huvud.
Men George var ett av bara två barn i St. Pascal Parish som drabbades av polio under ett utbrott 1949 och '50.
Vi var de enda två, sa Lorraine Christensen, 67. Hon och hennes man, Elroy, bor fortfarande i sitt barndomshem i Georges gamla kvarter. Hans var inte lika allvarlig som min. Jag blev förlamad från nacken och ner.
Båda har fortfarande tandställning på benen.
Vänner och församlingsmedlemmar på St. Pascal minns Franny som ett bokaktigt och roligt barn som älskade att läsa men också älskade att spela softball på gatan.
George var också en begåvad artist. Kain har i sitt vardagsrum en oljemålning som han gjorde vid 15 års ålder av Jesus, Maria och Josef. Han visste från 5 års ålder att han ville bli präst, sa hon.
Han är väldigt fokuserad. Han har en läcker humor. Han är extremt from, sa en barndomslekkamrat, Helen Stern, från Crystal Lake.
Syster Bernardine Kelly undervisade tusentals barn på St. Pascal School, men hon hade inga problem att komma ihåg George, som gick i hennes femteklass.
Han var ett trevligt barn, ett riktigt smart barn, sa Kelly, 83. Jag är upprymd. Lärare är som mammor. Dessa barn tillhör dig.
Genom åren har George hållit nära kontakt med sina vänner från kvarteret 6100 i West Byron där han växte upp i en bungalow i rött tegel.
Jag skulle säga att han skriver ungefär varannan månad, sa Geri Draniczarek, 65, som har känt George sedan han var liten. När han är i stan kommer han över på middag. Jag brukar göra en grytstek. Han kommer in, sparkar av sig skorna. Han sover om han vill. Han är precis som en familj och han trivs här.
Georges långsamma återhämtning från polio störde hans planer på att delta i det prestigefyllda ärkebiskop Quigley Preparatory Seminary.
Rektor Michael Foley sa att han fick veta att George kan ha deltagit i en dag eller två men hade problem på CTA och L med sina kryckor.
Samtidigt som han betonade att Quigley inte skulle ha haft en policy mot funktionshindrade studenter, sa han att kyrkan fram till omkring 1960 hade en policy som avskräckte personer med funktionshinder från att gå in i prästadömet. En präst måste vara vid god hälsa.
Men varken George eller hans föräldrar, Francis Sr. och Julia, hade någon avsikt att låta sin dröm att bli präst dö, sa vänner. Han packade ihop och gick till St. Henry's Seminary nära Downstate Belleville. Foley, som en gång besökte St. Henry’s, minns att det var en skola på en våning – vilket skulle ha gjort det lättare att ta sig fram med kryckor.
Portage Park har förändrats sedan åren George och hans vänner lekte på gatorna och cyklade till St. Pascal på natten. Det har förekommit några gängrelaterade incidenter. Det finns fler etniska grupper än någonsin, med många filippiner och mexikaner som bidrar till den redan olika vita etniska befolkningen.
Folk kör sina barn till natttillställningar nu. De sitter inte ute på sina verandor. De går in i sina luftkonditionerade hus, sa St. Pascals pastor, pastorn Gary Miller. Men kyrkan har gett näring åt mångas tro och vår församling är väldigt mångsidig.
Vänner säger att de förväntar sig att höra från sin gamla kompis när som helst nu. Jag tänker hela tiden att det är han, sa Lorraine Christensen, varje gång telefonen ringer.
Medverkande: Art Golab, Tim Novak, Gary Wisby
බෙදාගන්න: